Emil, hösten 2011.

Vår fina Emil.
Man förstår vilken bedrift varje framsteg han gör är, efter att veterinären sade till oss att han inte har någon grundtillit till människor. Även om han har en bit kvar innan han kan känna sig bekväm med fler människor än mig och Johan omkring sig så gör han framsteg hela tiden.

Hemma är det han som bestämmer, Lill ligger alltid i underläge när de busar. Han är ju större än henne och har inga problem med att sätta henne på plats.
Men utomhus, då är han rädd för det mesta. Kattungar t.ex. ;)

I år har han gjort flera framsteg. Han har börjat komma fram för att hälsa och vilja bli klappad efter att han varit ute t.ex. Han har också infört speciella gosrutiner med oss. Det är platser och tillfällen då man vet att han är där för att gosa. Himla gulligt faktiskt.
På morgonen, i badrummet då han lägger sig på badrumsmattan. Gosdax.
På eftermiddagen, i sovrummet då han hoppar upp i vår säng. Gosdax.
Eller i soffan på kvällen. Gosdax.

Jag har lärt honom att en puss på huvudet inte är något farligt och så tränar vi på att lyfta honom lite då & då. Det gillar han sådär. Eller rättare sagt, han verkar inte riktigt förstå meningen med att bli upplyft. Han blir som en hösäck i famnen på en.
Men om jag passar på att lyfta honom, om så bara för att sätta honom i mitt knä, när vi gosar och han har kört igång stora spinningmaskineriet då kan det vara rätt ok att bli lyft. Han är fortfarande mer eller mindre som en hösäck i kroppen men han fortsätter ialla fall att spinna. Och då kan det ju inte vara så tokigt ändå? :)
Ja, vi får nog fortsätta och träna på det där. Men vi tar det i Emils takt, sakta men säkert. För vem har bråttom liksom?!