Det blev en dag på djursjukhuset.

Emil vilar ut i soffan framför en tänd brasa efter dagens, inte så roliga, äventyr.

Imorse möttes vi av en halt kisse här hemma. Emil stackarn har igår kväll eller i natt skadat sig på något vis så att han inte ville stödja på vänstertassen alls.
Vi blev förstås oroliga, man har ju ingen aning om det är nått brutet eller vad som är fel, så jag ringde veterinären och vi fick en tid vid 11.30. Emil sprang under tiden upp till klädkammaren och gömde sig.
När det började bli dags att åka gick vi upp med transportburen och skulle försöka få in honom i den. Ni kan ju gissa hur lätt det var att fånga in en halvskygg, skadad kisse som dessutom hade ont. Han bara fräste åt oss och ville definitivt inte sitta i nån transportbur.
Efter några försök lyckades tillslut Johan få in honom i buren och vi gav oss iväg.

Väl framme på djursjukhuset gav veterinären Emil lugnande medel (hur hon lyckades vet jag inte, men han hade inte varit speciellt samarbetsvillig sa hon) så hon sedan kunde undersöka honom i lugn och ro.
Det var inget brutet och inget ormbett kunde hon säga ganska så snart, men hon såg att han hade ont när hon rörde ett visst ställe på frambenet. Så det blev röntgen för att ta det säkra före det osäkra.
En stund senare kom svaren därifrån och de visade att allt var bra så förmodligen har han skadat nån mjukdel i benet, typ en sträckning eller stukning.
Efter tre timmar på djursjukhuset fick vi åka hem med en tjurig Emil och ett recept på smärtstillande/antiinflammatoriskt.
Besöket gick på 3000kr (det var självklart dyrare eftersom vi var där på en lördag som räknas som jourtid) men förhoppningsvis täcker försäkringen hälften av beloppet ialla fall.
Det är inte billigt att besöka farbror doktorn minsann, men vad gör man inte för att sina små älsklingar ska må bra?

Hemma igen gick Emil och la sig under vår säng och vi undrade om dagens händelser gjort honom skygg för oss igen. Vi har fått jobba hårt för att vinna hans förtroende, kanske det var tappat nu?
Men nu för en stund sen skedde så ett litet mirakel; jag satt och pratade med honom samtidigt som jag satt här framför bloggen och då kom han fram till mig och ville bli klappad!
Sen gick han bort till soffan, hoppade upp och lade sig på favoritkudden. Det var bara för mig att sätta mig brevid och börja gosa, gissa hur lycklig jag blev då?!! :) Johan kom också och fick gosa och Emil spann loss.
Att få höra honom spinna efter allt som hänt idag kändes fantastiskt, vår älskade Emilson förstod kanske att vi bara ville honom väl ändå. :)