Flikar

söndag 23 november 2008

Min älskade Merlin.


Det här skulle bli ett fint inlägg som beskriver min familjs älskade hund Merlin, som tyvärr måste lämna oss imorgon då han blivit gammal och sjuk. Men när jag försöker skriva så låser sig orden för mig och jag får inte fram något alls. Istället blir jag bara ledsen och arg. För att han måste lämna oss. För att han blivit sjuk och inte orkar med längre.
Jag vet att det vi gör är för hans skull och för hans bästa. Men det gör så fruktansvärt ont i mig att behöva tänka på hur mycket jag kommer att sakna honom.
Att aldrig mer se honom komma springande emot mig med viftande svans, när jag kommer hem till mamma & pappa.
Att aldrig mer kunna se in i hans mörkbruna snälla ögon, bli pussad över hela ansiktet, dra fingrarna genom hans päls och pussa tillbaka på hans mjuka öron. Aldrig mer.

En dag kommer jag att le åt alla minnen jag har med Merlin, men just nu får de bara mig att gråta.
Min älskade snutt, som han berikat mitt liv och vad vi gått igenom tillsammans. En flytt från Stockholm till Öland, hela min tonårstid med allt det innebär, när jag träffade den stora kärleken...
Merlin har tröstat mig många gånger, pussat bort många tårar som runnit ner för mina kinder. Han gjorde det senast häromdagen när jag grät efter att vi beslutat oss för att låta honom få somna in...
Han fick alltid sova i min säng när jag bodde hemma. Det var bara jag i familjen som lät honom göra det, de andra ville inte ha sand och loppor i sängen (konstigt va?! ;)). Men för mig övervägde fördelarna nackdelarna och därför sov också Merlin hos mig.
Jag tänker också på när han kom till oss som valp, hösten 1994. Han var busig, hade ett kort skägg som spretade åt alla håll och stora öron. Han var alldeles oemotståndligt söt.

Det har gått 14 år sen dess. Merlin har varit med mig i över halva mitt liv och jag älskar honom så oerhört mycket. Det är väl därför det gör så ont nu och jag vet att saknaden kommer bli så stor. Men det är för hans bästa, jag vet det. Men han kommer lämna ett stort tomrum i mitt hjärta. Min fantastiska vovve.

4 kommentarer:

  1. Så fint skrivet! Jag tycker det känns värst den första veckan sen blir det bättre. Men det är ju så otroligt jobbigt ändå. Kram/A-S

    SvaraRadera
  2. Tårarna rinner, SÅ fint skrivet. 14 år är verkligen en lång tid... hoppas allt går bra imorgon. Fy.... KRAM

    SvaraRadera
  3. Tack snälla. Kram på er!

    SvaraRadera
  4. sorgligt, jag e helt tarogd jag oxa... kramis...

    SvaraRadera