Idag var jag hos min farbror doktor för ett rutinbesök.
Jag har ju epilepsi (har haft sen jag var typ 14-15 år) och äter medicin för detta så vartannat år träffar jag min läkare och det brukar vara samma procedur varje gång:
Läkaren: -"Hur har du mått sen sist?"
Jag: -"Jodå, bara bra."
Läkaren: -"Har du haft några anfall?"
Jag: -"Nej, inga alls."
Läkaren: -"Inga ryckningar i armar eller ben?"
Jag: -"Nej inte det heller."
Sen brukar det i princip vara tack och goodbye vi ses om två år igen.
Men innan jag får lämna sjukhuset måste jag förstås stanna till hos sjuksköterskorna för att lämna ett blodprov så de kan kolla att mina värden är ok.
Att lämna blodprov har tidigare inte varit några problem (jag har aldrig gillat det men det har ändå gått bra) men de senaste åren, av någon outgrundlig anledning, har det gett mig en riktig ångest.
Jag svimmar inte eller så, utan kroppen försätts mer i någon form av paniktillstånd och vägrar att släppa till något blod genom sprutan. Och om vi säger såhär; släpper inte kroppen till blod vid första sticket får jag ju inte mindre panik direkt... Ur askan i elden liksom.
För ett år sen hamnade jag hos en riktig klåpare som stack mig fyra gånger utan att få ut något blod. Gissa om jag var livrädd när jag gick därifrån?!
För att de ändå skulle få blodet de ville ha fick jag gå till ett annat ställe och där lyckades den superproffsiga sjuksköterskan få blod på första sticket.
Det krävs nog ingen psykolog för att förstå att denna händelse självklart påverkat min rädsla och ångest men jag kände ändå så innan också. Känslorna har förmodligen förstärkts i och för sig.
Idag slutade det med att vi fick gå till ett eget undersökningsrum där jag fick ligga ner på en brits och så stack hon mig i andra armen istället. Och då, tacka gudarna, släppte blodet till!
Jag blir så fruktansvärt irriterad på mig själv, för jag vet ju att jag inte kommer dö av det där nålsticket och jag vet att jag bara gör det värre för mig själv genom att få panikkänslor som får kroppen att stelna till och därmed inte vilja släppa till något blod.
Men jag kan liksom inte styra det!
Det är som att mitt vettiga jag stängs in i en liten kammare uppe i min hjärna och bara kan se på medan panik-lisa tar över spakarna.
Så är det någon därute som har något tips på hur jag kan göra för att bli kvitt min ångest, eller åtminstone dämpa den, så tar jag tacksamt emot förslag! Nu ska jag förhoppningsvis inte lämna blod än på två år.
Det där med blodprover.
SvaraRaderaJag åker ju ofta och får lämna rör med prover och jag är på lasarettet ofta och de sticker i mej.
Och det är faktiskt så har jag kommit på att det beror inte på mej utan på den som sticker hur det går.
Det finns vissa sköterskor som inte får fram en enda droppe hur många gånger de än försöker och endel går det vips så lätt.
Så tro inte att problemet ligger hos dej utan det är den som sticker som det beror på.
Att Du nu upplever det hela obehagligt är för att du har haft några gånger med lite otur...och då liksom knyter det sig för dej.
Och du tror inte det ska komma nått.
Så nästa gång tänk så här...få se om hon fixar det här för jag vet att jag har blod att ta...Om Hon Kan!
Så skönt att det fungerar så bra med medicinen så Du slipper anfallen.
Sköt om Dej!
Kramar!
Jag instämmer helt med föregående! Det beror på den som sticker,ibland kan jag känna av att vissa ssk själv är nervösa när de ska ta prover ja men då för dom ju såklart över det på patienten, känner man total tillit och kan slappna av går det bra men börjar man spänna sig så går det inte lika bra. Jag vill gärna att de talar om vad de gör på ett lugnt sätt och inte bara står och stressar och gör iordning saker och sen pang bom sticker en i armen. Viktigt att vara pedagogisk när man jobbar inom vården!/Ann-Sofie
SvaraRadera