Flikar

tisdag 24 november 2009

Min älskade Merlin.


Idag är det ett år sen vår älskade mellanschnauzer Merlin fick somna in och jag saknar honom så himla mycket!
Det är lustigt, jag kan fortfarande komma på mig själv med att undra var Merlin är någonstans när jag är hemma hos mamma & pappa. Lika snabbt som den frågan kommer upp i huvudet kommer jag förstås på att han inte finns med oss längre.
Fast det kanske inte är så konstigt egentligen. Han var ju med oss i 14 år, så den vanan kanske tar lite tid att komma ur.

Det känns ialla fall härligt att veta att när det är dags för mig att komma till himmelen kommer jag mötas av en springande Merlin, som lyckligt viftar på svansen och överöser mig med pussar. ;)


8 kommentarer:

  1. Så är det med kärleken till vänner, så länge man minns dem så finns de.
    Saknaden av de man inte kan nå här längre är stundvis ganska stark.
    Söt var han.
    Ha en riktigt bra dag,
    kram

    SvaraRadera
  2. Merlin var vakker!!! Har selv hatt dvergutgaven, nydelige hunder. Ja noen hunder setter seg på netthinnen mere enn andre. Det blir ikke hund på deg da?
    Ha en flott tirsdag og klem fra meg:)

    SvaraRadera
  3. Vad fin Merlin ar!!!Trakigt att han inte finns hos er mera.....

    ha en bra dag!

    SvaraRadera
  4. Vilken fin kille han var! Det sitter nog i många år det där med att man undrar vart de är när man haft dem så länge.

    SvaraRadera
  5. Heisann!
    Det ligger en liten oppfordring til deg på bloggen min!

    SvaraRadera
  6. Han var verkligen ett charmtroll han Merlin. Egentligen har jag stor 'respekt' för hundar, känner mig inte helt trygg på dom..men min bror har en familjemedlem som heter Hoffman, han är samma ras som din Merlin och prick lik, honom är jag inte rädd för, hellre motsatsen. Kanske därför jag smälter lite extra för den glimten i ögat här. Jag förstår att det är tungt att mista dessa livsledsagarna, men som du säger, hos St Per ses ni igen :)

    SvaraRadera
  7. Føler med deg. I september måtte jeg la vår kjære Karo sovne inn og det var og er vondt, men en riktig avgjørelse. Han ble 7.5 år. Han bjeffet når det var hunder på Tv og når det ringte på døren, og jeg hopper opp å skal ta han når slikt skjer nå. Han stakk også av når han kunne så jeg hopper også til når jeg nå bare ser en hund fordi eg tror Karo har løpt avgårde. Man blir så utrolig glad og knyttet til disse firbente vennnene at det er forferdelig tungt å miste dem.

    SvaraRadera
  8. Det va en fin hund du hadde. Sorgen är hemsk när man är tvungen att låta sin vän sluta sina dagar.
    Birgitta i Arboga

    SvaraRadera