Ångest och tankar om hösten.

Idag är sista dagen på vår semester. 28 dagars ledighet har kommit till ända och imorgon bitti klockan alldeles för tidigt ringer väckarklockan. Då är det välkommen tillbaka till vardagen och verkligheten. Det känns rätt tungt nu faktiskt. Det är inte det att jag inte gillar mitt arbete och mina arbetskamrater. Det jobbiga är snarare att jag inte gillar att gå upp tidigt på morgonen och att behöva gå och lägga mig vid en viss tid på kvällen. Jag är en kvällsmänniska och skulle lätt kunna vara uppe rätt sent på natten men det funkar inte att gå upp tidigt morgonen därpå då. Så därför blir det sängdags i någorlunda tid på kvällarna.

Av någon lustig anledning, jag vet inte om det är ett omedvetet sätt att försöka se det positiva i situationen, så brukar jag vid den här årstiden nästan se fram emot hösten och mörkret (ok jag erkänner, ibland ser jag faktiskt fram emot julen nu också). Det är liksom extra mysigt att vara inne, tända ljus, krypa upp i soffan med en filt, en kopp te och se på film då. Hösten kan ju också vara en väldigt vacker årstid och jag brukar ha lite sista-chansen-att-fota-tills-våren-kommer-panik i huvudet. Ljuset på vintern är ju en bristvara och därmed även fototillfällena. Framåt vårkanten har jag alltid värsta fotograferingsabstinensen och det är t.o.m. så att jag funderat på att bygga/köpa mig en friggebod och inreda som fotostudio för att kunna underhålla mitt fotograferingsberoende. Haha.. Ja ni...
En kul sak som hör hösten till, det är att det ska shoppas inför skolstarten! På den tiden (när jag gick i skolan alltså) åkte jag in till stan med mamma och shoppade skolsaker, kläder och kanske ett par skor. Det var grejer det! :) Trots att man inte har någon skolstart att shoppa inför nu så har jag ändå den där känslan i mig...
Nu när jag tänker efter så finns det faktiskt en hel del trevligt med hösten. Kanske är det helt enkelt därför jag ser fram emot den, för myspyset i soffan och shoppingen? Sen att hösten även innebär kyla, regn och rusk... Äsch, det glömmer vi bort så länge...